I huvudet på Tant Grön

Inlägg publicerade under kategorin Tant Grön funderar

Av Tant Grön - 7 maj 2011 10:33

För lätts fäjs it! Det är påfrestande att leva nära en människa under en längre tid hur underbar den där människan än må vara. Och här sitter jag nu i mitt gamla kök och skriker vårskrik och sjunger rövarsång, för våren här och den är nu.


Och idag är Lillgulliganen ett äpple. "Titta mamma! Jag är ett äpple."


 



ANNONS
Av Tant Grön - 6 maj 2011 11:37


Härom dagen fastnade mina ögon på något om WikiLeaks och jag började fundera...


Om man är en sån där människa med äckligt mycket makt och en massa vidriga pengar och man gärna vill behålla den där äckliga makten och alla vidriga pengar och WikiLeaks är lite som en massa otrevliga gropar i asfalten på E4:an för den där människan. Då är det väl en himla bra idé att kasta ut lite falska anklagelser mot den som ligger bakom WikiLeaks för att täppa igen de där hålen, och om den falska anklagelsen råkar dra ner hela det kvinnliga släktet i skiten, ja är inte det ganska mycket som att slå två feta jävla flugor i en smäll?


Jag tror ingenting och jag vet ingenting, för jag var ju inte där. Men om det skulle va som jag funderar... så är det äckligt vidrigt och tyvärr lite smart(?)

ANNONS
Av Tant Grön - 19 april 2011 13:48


Igår kväll rasade Storgulligan över sin nybäddade säng.


 

- Här kan jag väl för bövelen inte sova! Det här är inte mina kuddar!! 

- Det är precis samma kuddar som du alltid har haft, svarade jag.

- Nä dom här är skitfula!


Det är alltså INTE insidan som räknas och Storis är visst väldigt känslig för färg och form. Undrar vart hon har fått det ifrån?


Men hallå! ena kudden var väl ändå okej?

Av Tant Grön - 15 april 2011 10:57


Jag köpte upp min kompis Therese lager av blingostrumpor och när jag la dem i min strumplåda så tyckte jag att den blev väldigt färgglad och fin, men då jag  tittade upp på kläderna som hänger ovanför så...



... möttes jag av en grå och rätt så svart syn. Vad har hänt? Och när hände det? Jag som är så färgglad, eller?

                                                                                                                            

Av Tant Grön - 2 januari 2011 15:52



Jag har alltid tyckt att "Kvinnor kan" låter lite fånig, om inte rent av förnedrande. Det är väl för bövelen självklart liksom! Som att berätta för folk att veckan börjar med måndag och julafton är den 24:e december minsann.


 Min mamma var med i en förening som hette "Kvinnor kan", hon kanske är det fortfarande, och jag minns att jag blev lite grinig när hon berättade det. Jag tyckte att det var lågt att säga så om sig själv som kvinna, som att gå med på att vi är det andra könet, men vi kan minsann vi med, titta så duktiga vi är. Hmpf! Jag har givetvis inget emot föreningen, bara namnet.

  

bild lånad här

 

Jag har ingen konservöppnare och skulle koka Norrtunagryta. Allt var färdighackat och stoppat i grytan och jag skulle till att öppna kikärterna när jag upptäckte att det var en "oldschoolkonservburk". Skit också! Hur öppnar man en sådan utan konservöppnare? Jo då tar man fram en korkskruv, en hammare och en tång. Hamra lite på korvskruven, skruva lite med korkskruven och sedan bänder du upp ett lagom stort hål med tången. Och vips så får du ut kikärtorna!

 

 


Det är klart att det enklaste sättet är att ringa på hos grannen och fråga lite snällt om du får låna deras konservöppnare, men vad är sporten i det liksom?  Och en bra kvinna reder sig själv. Men det är ju självklart och ska inte behöva sägas. Det är det som irriterar mig. Så jag säger istället, en bra människa reder sig själv. Om människan nu vill reda sig själv förstås.

Av Tant Grön - 1 november 2010 22:16


Jag gillar alltid soppa men jag älskar det på hösten och vintern. Det är min värme i kylan. Soppa, yoga och basta.

  


Och ljuset i mörkret är mina vänner, mina fina vänner. Nya vänner och gamla vänner. Och fina. Är ni allihopa.





Och jag funderar... Jag gillar verkligen inte kyla. Livet i Sverige passar inte mig nu. Jag äter och dricker så mycket värme och smodisarna skär nästan lite med sin kyla. 42 grader räcker inte nu. Jag vill koka.






Urkultssoppa (som kidsen kallar det)

 

Potatis

Lök

Buljong

Vitlök

Röda linser

Persilja

 

Koka allt förutom linserna tills det är mjukt, mixa sedan eller rör sönder potatisen med en visp om du hellre vill ha lite bitar. Häll sedan på linserna och koka ytterligare 5-10 min. Hacka persiljan och häll ner i soppan. Ät.

 

 

Av Tant Grön - 19 oktober 2010 21:36



Klockan var något efter fyra och jag hade precis parkerat bilen utanför huset. Gulliganerna hoppade ut och ringde på hos grannen medans jag bara satt kvar och lyssnade på Kristoffer Åström. Mer orkade jag inte. Helst ville jag bara sova och inte alls behöva gå in och laga mat till små människor.


  


Tänk om jag kunde få sitta kvar och bara sova och bara lyssna. Inget annat. Inget som väntar. Inget som måste göras. Tänk om jag skulle följa varje impuls jag fick, hur skulle livet se ut då?


Kanske är jag på Willys när jag plötsligt blir så trött så trött, jag lägger mig ner på golvet och somnar. Eller så står jag på en tågperong och får lust att knuffa någon ner på spåret och så gör jag bara det! Eller om jag känner för att gå ut och gå och bara reser mig upp och går ut genom dörren, utan en tanke på att det faktiskt inte går, utan att se mig om.


Vore det inte härligt att göra allt det där som man vill göra men alltid tänker att det inte går? Stort eller litet spelar ingen roll.


Fast egentligen så kan jag göra precis vad jag vill det enda som egentligen står i min väg är jag själv. Om jag vill lägga mig ner och sova på Willys så kan jag ju göra det. Det finns dock ingen garanti att jag får ligga kvar. Om jag vill knuffa någon ner på tågspåret finns inte heller något som hindrar, det är däremot olagligt. Och vill jag gå ut och gå så kan jag förstås göra det men kidsen får följa med. Allt går om man bara vill. Men det jag vill är visst konstigt, tokigt, oförståeligt, jobbigt, svårt och suck!


Saker sägs i tron om att det sägs av välmening, men är det verkligen så? Eller är det av rädsla och avundssjuka som människor känner att de måste tala om för mig att min dröm är omöjlig att uppnå?


Jag lyssnar inte, svarar knappt när jag hör de bekanta orden ta form... Med glädje långt nerifrån tårna pratar jag runt och fortsätter så tills någon byter spår.


Men passa er för snart biter jag ifrån!  



Arrr...




Av Tant Grön - 27 september 2010 16:35





En av alla de gånger jag och min vän suttit i min bil och lyssnat på Marcus Bergs fina ord så sa hon till mig, tänk att få leva med den mannen, så mycket kärlek, hur härligt skulle inte det va?

Tror du verkligen det sa jag, tror du inte att det skulle bli lite tröttsamt, typ "sluta nu Marcus, nu får du ge dig, jag orkar inte höra mer hjärta smärta, kärlek kärlek och kärlek"?

Nej, sa hon, jag tror det skulle vara härligt.


Och jag undrar om hon inte hade rätt i alla fall. För kärlek vill jag ju få.

Presentation


Hej och välkommen in i mitt huvud. Var inte rädd, jag är inte farlig, inte ett dugg. Är du? Äsch, jag skojade bara. Jag är skitfarlig. Var rädd för bövelen.

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Jag

Tjocka släkten

Gamla lumparpolare

Festivaler 2012

Feminism

RSS

Besöksstatistik

Receptbank

Råkost.se

Gemenskap

Råkostrecept

.

bloglovin

Bloglovin

bloglovin

Översätt bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se